Annons

Annons

Jobbarkompisen: Men du ser ju inte sjuk ut

Veckan efter den andra behandlingen är jag tillbaka på jobbet. Känns underbart. Och lite konstigt. Jag har tittat upp ibland under sjukskrivningen, men nu inser jag vad fort jag tappat kollen på på vad som händer och inte händer. Vad de andra jobbar med. Och vad ska jag själv orka med? Jodå, det går bra. Vissa dagar är jag där på heltid, andra under färre timmar. Det blir en dag i taget, ett nödvändigt ont då jag inte vet hur jag mår från dag till dag. Arbetet kräver koncentration och jag är minst sagt trött när jag kommer hem. Du ser inte sjuk ut, säger min jobbgranne. Nähä, med mössa på, håret har börjat ge efter, lite brun-på-burk, och mascara, så ser jag kanske ut som jag brukar. Den som tror att cancer är detsamma som en kraftig viktnedgång kan jag göra besviken.

Annons

”Bröstet” fortsätter att leva sitt eget liv, läkningen fortskrider och jag kan riktigt känna hur det korvar sig och drar sig, det blir mindre och mindre samtidigt knöligare och knöligare. Precis efter operationen fick jag åka in och tappa det på sårvätska fem gånger. Jaja, vissa tappar vi en gång, andra tio, så det är inget konstigt med det, som en sköterska sa.

Hur de gör? Jaa, tar en spruta och suger ut vätskan. Själv satt jag med en rondskål under bröstet för att fånga upp vätska som inte fick plats i den där sprutan av Babar-storlek. Men nej, ont gjorde det inte, nerverna har kirurgen skurit bort, om man säger så.

LÄS OCKSÅ

(0)

Annons



Senaste från Hemmets