Annons

Annons

Familjen då? Och vännerna?

Jo, de vuxna barnen som bor långt ifrån tog det trots allt bra med inställningen att det här kommer du att fixa, du kommer att bli bra. Men så ofta som de varit och hälsat på trots långa avstånd har inte hänt tidigare… Inte heller har jag blivit så nerringd. Alla tre har dessutom humor och levererar repliker som att gud så bra, då slipper du ju att raka benen. Eller som den hårtokiga sa: nu kan du välja att ha en ny peruk varje dag om du vill. Jag har en röd en som du kan få låna. Sonen såg mest fram emot skalliga damen. Sambon vet inte hur rädd han ska vara om mig. Det är inte utan att jag känner mig som en porslinsdocka ibland. Mitt uppe i det är det svårt att helt och fullt ta in att det är fler som är drabbade. Jag förstår rent intellektuellt, men känslomässigt? Nej. Det finns anhöriggrupper som man kan vända sig till, https://www.cancerfonden.se/om-cancer/att-vara-narstaende, http://www.cancerkompisar.se/

Annons

När man berättar att man är sjuk, man och man, jag, så är det lätt att bli ett med sjukdomen. Jag blir sjukdomen, jag är inte Agneta på samma sätt som tidigare. Själv försöker jag att inte tänka så. Men desto längre tid jag är borta från jobbet, desto mer är jag cancerpatient. Ja, och att jag är sjuk går inte att ta miste på. Det stramar och gör ont, operationsärret ska tvättas och tejpas, inte lyfta eller bära tungt. När jag kom hem från sjukhuset och skulle duscha hemma för första gången efter operationen är jag övertygad om att nu kommer hela såret att öppna sig. Vilket det naturligtvis inte gjorde, precis som vårdpersonalen försäkrat vid utskrivningen. Men det är märkligt vilka vanor vi lägger till oss med utan att vara medvetna om det. Att stå i duschen och tvåla in brösten i en viss ordning som jag alltid har gjort, nej, nu är det nyordning som gäller.

LÄS OCKSÅ

(0)

Annons



Senaste från Hemmets