Annons

Annons

Tack och hejdå! (med en slutkläm…entin)

Sådär, då var jag välkommen till bröstmottagningen igen. Det var ju ettårsjubileum.

Så kändes det inte.

Nu väntade ny mammografi, ultraljud och kirurgmöte. Ända sedan kallelsen hade jag stegvis målat upp skräckscenarier över vad som skulle hända. Natten innan blev det inte många timmars sömn.  Nu skulle det visa sig att cancern spridit sig till det andra, och enda bröstet.FullSizeRender

Vad händer? Jag får komma in. Klämma bröstet i apparaten. Vänta på att en läkare ska granska bilderna. Sedan kallas in i ett rum och där är hon, sköterskan som jag träffade första gången när jag fick beskedet och som blev min kontaktsköterska första tiden, och en för mig obekant mansperson. Det visade sig vara en kirurg.

Gud, varför är hon här, nu är det något fel. Det vet väl jag hur det slutade första gången vi träffades. Bara så ni vet är hon hur gullig som helst. Men en sån jag helst skulle möta i andra sammanhang.

Vi hälsar på varandra. Och sedan kommer det.

– Vi har inte hittat några förändringar i bröstet.

Plötsligt andas jag ut så hårt att det måste ha hörts ut i väntrummet där jag beordrat sambon Hasse att sitta kvar.

Inte nog med att vi har nävehälsat på varandra. Jag och kirurgen alltså. Nu skulle jag näcka mig också så att han fick klämma på mig. Sådär väldans bekvämt känns det inte med en person man träffat en liten stund, men ett proffs är ett proffs och jag brydde mig inte ens om att försöka dra in magen. Inte ens reflexmässigt. Då förstår ni i vilket tillstånd man befinner sig.

Vi pratar lite om hur det har varit, hur jag har mått, väldigt upp och ner, och aldrig riktigt glad, om rekonstruktion av det borttagna bröstet, nej det tror jag inte att jag vill, hur känns protesen, ja den känns. Hela tiden. Det känns i bröstbenet också, heter det så? Det känns ont i magen varje gång det kommer ett brev från vården, det känns när jag ska ta på mig BH-n med protesen som är tung och som inte är formlig som ett riktigt bröst, det känns varje gång jag ser mig i spegeln, det känns varje gång jag känner på mig själv. Det känns. Som en ständig påminnelse om vad jag har varit med om. Är med om.

Så kommer hon, kirurgen som opererade mig och som är vänligheten själv. Det ser jättefint ut, säger hon.

Ja, det är ju hon som har gjort jobbet så hon måste väl veta. Att förlika sig är mitt jobb.

På vägen hem frågar jag Hasse vad han önskar sig i julklapp.

– Ingenting. Det här var den bästa julklappen jag kunde få.

Alltså, det där lät som slutet på en novell. Men han sa faktiskt så. Och med det slutar jag min blogg.

Tack alla ni som följt mig under resans gång och som på olika sätt kommit med uppmuntrande tillrop. Det har varit hjärtevärmande. Och uppfriskande…

Asch, vem vet, den här resan kanske inte är slut, kanhända drar jag i nödbromsen. 

   

LÄS OCKSÅ

(172)

Annons



Senaste från Hemmets