Annons

Annons

Bästa julklappen?

Hm, första cytostaikabehandlingen två dagar före julafton. Cellgifter får/bör, man inte säga säga, det har sådan dålig klang… Fast det är precis vad det är.

Jag är superstressad, inför behandlingen och tanken på julen. Den inbokade resan till Paris är avbokad sedan länge, sonen meddelar att han kommer till jul vilket känns hur bra som helst och jag bestämmer att intet ska saknas på julbordet. Lagom pyntat ska det också vara. Förbereder det mesta helgen innan behandlingen eftersom jag inte har en susning om hur jag ska må. Ser hur jag ligger likt Violetta i operan Traviata, hostande och nära döden.

Dagen efter onkologbesöket i Göteborg, ringer min krycka, stöttepelare, mitt läskydd när det blåser, vad ni vill. .. Ja, jag visste inte att hon, min onkologsköterska, som jag kallar I,  var det då, men sen.

Det visar sig att hon tiggt om en tid så att jag ska få en piccline inopererad på måndagen. Samma dag ska jag till vårdcentralen och ta influensaspruta, och ta blodprover. Allt är riggat för tisdagens behandling. Min första.

Piccline är tydligen vetenskapens gåva till oss patienter och personal. Det är alltså en slags kateter som sätts in i överarmen, förbi bröstkorgen fram till hjärtat. Narkossköterskorna är underbara. Men jag är inte så mån om att titta på ultraljudskärmen för att se hur slangen förs in genom i mitt tycke, pytteliten artär genom kroppen. Lokalbedövningen är tillräcklig, det onda sitter mer i huvudet med tanke på vad de håller på med. Jag frågar om det finns en tanke med att slangen som är lila, matchar personalens kläder så himla bra. Det finns det inte. Genom den här picclinen, som ska sitta i ett halvår, ska jag få min medicin. Varje vecka ska den spolas och läggas om. 

Så här ser det ut när det är klart. Ja, det är innan alla blåmärken visar sig.

LÄS OCKSÅ

(0)

Annons



Senaste från Hemmets