Annons

Tack och hejdå! (med en slutkläm…entin)

Sådär, då var jag välkommen till bröstmottagningen igen. Det var ju ettårsjubileum.

Så kändes det inte.

Nu väntade ny mammografi, ultraljud och kirurgmöte. Ända sedan kallelsen hade jag stegvis målat upp skräckscenarier över vad som skulle hända. Natten innan blev det inte många timmars sömn.  Nu skulle det visa sig att cancern spridit sig till det andra, och enda bröstet.FullSizeRender

Vad händer? Jag får komma in. Klämma bröstet i apparaten. Vänta på att en läkare ska granska bilderna. Sedan kallas in i ett rum och där är hon, sköterskan som jag träffade första gången när jag fick beskedet och som blev min kontaktsköterska första tiden, och en för mig obekant mansperson. Det visade sig vara en kirurg.

Gud, varför är hon här, nu är det något fel. Det vet väl jag hur det slutade första gången vi träffades. Bara så ni vet är hon hur gullig som helst. Men en sån jag helst skulle möta i andra sammanhang.

Vi hälsar på varandra. Och sedan kommer det.

– Vi har inte hittat några förändringar i bröstet.

Plötsligt andas jag ut så hårt att det måste ha hörts ut i väntrummet där jag beordrat sambon Hasse att sitta kvar.

Inte nog med att vi har nävehälsat på varandra. Jag och kirurgen alltså. Nu skulle jag näcka mig också så att han fick klämma på mig. Sådär väldans bekvämt känns det inte med en person man träffat en liten stund, men ett proffs är ett proffs och jag brydde mig inte ens om att försöka dra in magen. Inte ens reflexmässigt. Då förstår ni i vilket tillstånd man befinner sig.

Vi pratar lite om hur det har varit, hur jag har mått, väldigt upp och ner, och aldrig riktigt glad, om rekonstruktion av det borttagna bröstet, nej det tror jag inte att jag vill, hur känns protesen, ja den känns. Hela tiden. Det känns i bröstbenet också, heter det så? Det känns ont i magen varje gång det kommer ett brev från vården, det känns när jag ska ta på mig BH-n med protesen som är tung och som inte är formlig som ett riktigt bröst, det känns varje gång jag ser mig i spegeln, det känns varje gång jag känner på mig själv. Det känns. Som en ständig påminnelse om vad jag har varit med om. Är med om.

Så kommer hon, kirurgen som opererade mig och som är vänligheten själv. Det ser jättefint ut, säger hon.

Ja, det är ju hon som har gjort jobbet så hon måste väl veta. Att förlika sig är mitt jobb.

På vägen hem frågar jag Hasse vad han önskar sig i julklapp.

– Ingenting. Det här var den bästa julklappen jag kunde få.

Alltså, det där lät som slutet på en novell. Men han sa faktiskt så. Och med det slutar jag min blogg.

Tack alla ni som följt mig under resans gång och som på olika sätt kommit med uppmuntrande tillrop. Det har varit hjärtevärmande. Och uppfriskande…

Asch, vem vet, den här resan kanske inte är slut, kanhända drar jag i nödbromsen. 

   

(172)


Annons

Plötsligt händer det!

Har du fått cancer? Skyll dig själv. Din livsstil skulle du ha tänkt på för länge sedan. Ägg och baconfrukost som sköljs ner med svart kaffe. Och kanske en cigarett på det? Burr! Du som föredrar en blodig biff framför rå japansk fisk.Du som sover för lite och stressar för mycket av olika skäl. Du som har mage att ligga på rygg i solen.
Nej du, det där skulle du ha tänkt på för länge sedan. Se bara hur det kan gå.
Nej, jag har aldrig hört någon säga det, men läst artikel efter artikel som andas skuldbeläggelse. Till och med hos Cancerfonden som fick dra tillbaka sin kampanj, Säg nej till cancer, i våras. Det är just det, vem säger ja till cancer? Om du fick välja, skulle du säga ja eller nej?
Så befriande då att läsa överläkaren och specialisten inom bröstcancerkirurgen Mia Fahlén i ett debattinlägg i Expressen den 18 oktober.
Där skriver hon bland annat att ”I vår hälsomedvetna tid finns en föreställning om att ”man får skylla sig själv” om man får cancer, och med ”man” läs ”kvinnor”. Tidningarna är fulla av råd och förmaningar om hur vi ska leva ett hälsomässigt optimalt liv: Motionera, äta grönt, undvika rött kött, inte röka, dricka måttligt. Vi ska gå på våra kontroller, mammografi och cellprov, vi ska gå på hälsokontroller, vi ska uppmärksamma tecken på sjukdom tidigt för att skydda oss mot cancer.
Det är väldigt bra råd riktat till hela befolkningen. Men när det gäller den enskilda kvinnan, går det inte att säga vad cancern beror på.
Många faktorer står utanför vår kontroll. En del av bakgrunden till bröstcancer ligger i att just brösten är sådana fantastiska organ. De har förmågan att ändra funktion under loppet av några månader, från vilande till att producera tillräckligt med mjölk för att ge näring till en ny levande människa. De är därför extra känsliga för exempelvis östrogen, ett hormon som finns i den friska kvinnokroppen. Cancerutvecklingen i kroppen är resultatet av en hel räcka misstag, där varje enskilt misstag måste räknas som otur.”
Själv har jag även otur i spel, men tur i kärlek.

Trisslott

 

(51)


Annons

Om konsten att klättra upp ur en stor grop

IMG_0464

Jodå, jag lever. Men det där med att ramla ner i varggropen hade jag inte räknat med. Helt plötsligt tog det stopp. All ork försvann och jag kände mig bara tom på det mesta, utom oro och ledsamhet. Det fanns det gott om.  En inte helt ovanlig reaktion lugnade onkologen. Jag som trodde att allt skulle bli som vanligt efter de ”värsta” behandlingarna. Nej, samma människa kommer jag inte att bli. Det har jag onkologens ord på.

När jag tänker tillbaka på sommaren som gick inser jag att det var något som skavde. Som en liten sten som åkte fram och tillbaka i skon. Den fanns där hela tiden, men ibland låg den så till att den inte kändes lika mycket. Jag skulle förstås ha tagit av mig skon och skakat ur den där lilla stenen. Innan den skavt hål på huden. Men nu hoppas jag att såret är läkt, även om det lämnar efter sig ett ärr som en ständig påminnelse.

 

 

(62)


Senaste från Hemmets